lunedì 28 maggio 2007

La chiara figlia del bosco - Edith Södergran (Finlandia, 1892-1923)

Per le note bibliografiche su Edith Södergran vedi il blog del 26 gennaio

La chiara figlia del bosco, dalla raccolta “Dikter”/Poesie (1916)
Traduzione in italiano di Piero Pollesello

Non era ieri che la chiara figlia del bosco ha festeggiato le sue nozze
e che tutti erano così contenti?
Ella era l’uccellino e la fonte chiara,
ella era il sentiero nascosto ed il cespuglio ridente,
ella era la notte d’estate ubriaca e coraggiosa.
Ella era impudente e rideva senza moderazione,
ella aveva preso a prestito lo strumento del cuculo
e girovagava suonando da un lago all’altro.

Quando la chiara figlia del bosco ha festeggiato le sue nozze
nessuno al mondo era infelice:
la chiara figlia del bosco è libera da ogni ansia,
ella è bionda e soddisfa ogni sogno,
ella è pallida e risveglia ogni desiderio.

Quando la chiara figlia del bosco ha festeggiato le sue nozze
gli abeti erano così contenti lì sul colle sabbioso
ed i pini erano così orgogliosi sull’erta del precipizio
ed i ginepri erano così felici sul declivio soleggiato
ed i piccoli fiori portavano tutti il colletto bianco.
Allora i boschi fecero cadere i loro semi nei cuori degli uomini,
i laghi rilucenti nuotarono nei loro occhi
e le bianche farfalle svolazzavano senza fine davanti a loro.

Skogens ljusa dotter
Originale in Svedese di Edith Södergran

Var det ej i går
då skogens ljusa dotter firade sitt bröllop och alla voro glada?
Hon var den lätta fågeln och den ljusa källan,
hon var den hemliga vägen och den skrattande busken,
hon var den druckna och orädda sommarnatten.
Hon var oblyg och skrattade utan måtta,
ty hon var skogens ljusa dotter;
hon hade lånat gökens instrument
och vandrade spelande från sjö till sjö.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
fanns ingen olycklig på jorden:
skogens ljusa dotter är fri från längtan,
hon är blond och stillar alla drömmar,
hon är blek och väcker alla begär.

När skogens ljusa dotter firade sitt bröllop,
stodo granarna så nöjda på den sandiga kullen
och tallarna så stolta på den stupande branten
och enarna så glada på den soliga sluttningen
och de små blommorna hade alla vita kragar.
Då fällde skogarna sina frön i människornas hjärtan,
de glimmande sjöarna summo i deras ögon
och de vita fjärlarna fladdrade oupphörligen förbi.

Nessun commento: