mercoledì 28 novembre 2012

Il Contadino Paavo - J.L.Runeberg (Finlandia, 1804-1877)

Molte poesie di J.L.Runegerg (per una breve biografia e bibliografia in italiano vedi su questo blog il post del 23.01.2007 http://pollesello.blogspot.fi/2007/01/la-sorgente-jlruneberg-finlandia.html) trattano della vita rurale in Finlandia. La più nota è il “Contadino Paavo” (Bonden Paavo) che tratta di un tenace contadino finlandese e della sua fede nella provvidenza di Dio nonostante le condizioni climatiche siano avverse anno dopo anno e gli impediscano di sfamare la famiglia se non aggiungendo corteccia al povero pane di segale. Al termine, un’annata favorevole porta un bel raccolto a Paavo ed alla sua famiglia, ma il pane verrà comunque diviso con il vicino il cui raccolto è andato distrutto (http://en.wikipedia.org/wiki/Johan_Ludvig_Runeberg). Questa mia traduzione è la prima eseguita in italiano in versi metrici (pentapodia trocaica acatalettica) ed è dedicata al Comm. Dr. Rolando Pieraccini.


25. Il Contadino Paavo
traduzione metrica di Piero Pollesello

Paavo, contadino_a Saarijärvi,
lì nel freddo Nord coltiva_i campi:
terra_amara, braccia laboriose,
e confida_in Dio per il raccolto.
Vive con sua moglie_e con i figli
E divide_il pan del suo sudore.
Ara_e sparge segale sui campi
Primavera vien, la neve scioglie_e
l’acqua porta via metà raccolto;
vien l’estate, con le grandinate_e
mezze spighe porta via di nuovo;
vien l’autunno_e_il gelo toglie_il resto.
Si dispera_e dice la sua donna:
“Paavo, Paavo, uomo disgraziato,
Dio ci_abbandonò, tendiam la mano:
accatton non muore_almen di fame”.
Paavo dice calmo: “Cara moglie,
Dio ci prova ma non ci_abbandona.
Macinata fine la corteccia
    /mescola_alla segale nel pane
    / che ci sosterrà per tutto l’anno;
poi seminerò più vasto_il campo,
e confido_in Dio per il raccolto”.
Fà la donna il pan con la corteccia.
Paavo vende_il gregge_e compra seme,
ara e sparge segale sui campi.
Primavera vien, la neve scioglie_e
l’acqua porta via metà raccolto;
vien l’estate con le grandinate¬¬_e
mezze spighe porta via di nuovo;
vien l’autunno_e_il gelo toglie_il resto.
Si dispera_e dice la sua donna:
“Paavo, Paavo, uomo disgraziato,
Dio ci_abbandonò, la morte_è brutta
ma più brutta questa vita_appare.”
Paavo dice calmo: “Cara moglie,
Dio ci prova ma non ci_abbandona.
Doppia dose di corteccia fine
    / mescola_alla segale nel pane;
poi seminerò più vasto_il campo,
e confido_in Dio per il raccolto”.
Pan più duro_e_amaro fa la donna,
Paavo vende tutte le sue vacche,
compra_il seme_ed ara vasti campi.
Primavera vien, la neve scioglie
ma non porta via con l’acqua_i semi,
vien l’estate con le grandinate
ma le spighe restan sui suoi campi,
vien l’autunno senza gelo_o brina:
biondo_il campo porta ricca messe.
S’inginocchia Paavo_e dice grato:
“Dio ci prova ma non ci_abbandona”.
In ginocchio dice la sua donna:
“Dio ci prova ma non ci_abbandona
- ma con gioia_aggiunge volta a Paavo -
Paavo mio vai lieto_e mieti_i campi,
giorni_ameni_avremo_e_in abbondanza:
d’ora_in poi gettiamo la corteccia
e mangiam di segala_un buon pane!”
Paavo dice calmo: “Cara moglie,
queste prove non sopporta l’uomo
che non sa_aiutare suo fratello.
Fai ancora pan con la corteccia
chè_il vicino_ha_i campi suoi gelati!”

25. Högt bland Saarijärvis moar
Dikter – första häftet (1830)
XLII. Idyll och Epigram
originale in svedese di J.L.Runeberg

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

sabato 10 novembre 2012

Terra natale - J.L.Runeberg (Finlandia, 1804-1877)


Maamme (in finlandese) o Vårt land (in svedese), letteralmente "la nostra terra", è l'inno nazionale della Finlandia. La melodia fu composta dal tedesco naturalizzato finlandese Fredrik Pacius (1809-1891) che, nel 1848, mise in musica la poesia in lingua svedese Vårt land scritta da Johan Ludvig Runeberg nel 1846 come introduzione al poema epico Fänrik Ståls sägner (Le avventure dell'alfiere Stål). La composizione fu eseguita per la prima volta in pubblico il 13 maggio 1848. Un adattamento del testo in finlandese fu in seguito realizzato da Paavo Cajander (1846-1913).

Le undici strofe, in svedese ed in finlandese, le potete trovare sul sito italiano di Wikipedia http://it.wikipedia.org/wiki/Maamme. Una bella interpretazione vocale la trovate su Youtube http://www.youtube.com/watch?v=x31ZWU0-DV0. Per una biografia e bibliografia dell’autore vedete un post precedente su questo blog http://pollesello.blogspot.fi/2007/01/la-sorgente-jlruneberg-finlandia.html.

In questo post presento una traduzione metrica delle prime due strofe (che si cantano abitualmente), cioè una versione italiana le cui parole sono applicabili alla melodia. Se vivete in Finlandia potete così dimostrare il vostro patriottismo cantando l’inno nazionale (in italiano). Una traduzione del testo in italiano non metrico a cura di Esther Åkerblom e Francesco di Silvestri Falconieri, del 1908, è riportata sul sito http://suomitaly.blogspot.fi/2011/07/la-nostra-patria-linno-nazionale.html.  


Terra natale
traduzione in italiano di P.Pollesello

1. Terra natale, patria mia,
caro_il tuo nome sia!
||: Non s’alza_un monte né una valle appar,
alcuna riva che non bagni il mar,
pei qual più affetto porterei
che_al suol degli avi miei. :||

2. Finlandia, boccio non in fior,
scuoti via l’oppressor.
||: Il nostro_amor per te salir potrà,
la luce tua nel cielo brillerà.
Ed alto suoni canto ancor,
Patria in tuo onor. :||

Vårt land, vårt land
testo originale in svedese di J.L.Runeberg

1. Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

2. Din blomning sluten är i knopp,
skall mogna ur sitt tvång.
Se, ur vår kärlek skall gå opp
ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp
och högre klinga skall en gång
vår fosterländska song.

Maamme
traduzione originale in Finlandese di P.Cajander

1. Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien!

2. Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa.
Viel’ lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan
ja kerran, laulus, synnyinmaa,
korkeimman kaiun saa.